Vad är effekten av globaliseringen på ekonomisk förvaltning?

Vad är effekten av globaliseringen på ekonomisk förvaltning?

finansiella globaliseringen
Låt mig, för god ordning, börja med att definiera vad jag menar med finansiella globaliseringen. Jag tar det att betyda gränsöverskridande finansiell integration som rimligen är spridd runt om i världen. Finansiell integration, i sin tur är den process genom vilken finansmarknader och finansinstitut blir mer tätt sammanlänkade och gå närmare en helt integrerad finansmarknad, där ekonomiska aktörerna på olika platser möta en enda uppsättning regler, ha lika tillgång till finansiella tillgångar och tjänster och behandlas lika. Underförstått, lagen om ett pris skulle hålla i en fullt integrerad marknad, det är riskjusterade verkliga avkastningen på tillgångar med samma löptid och andra egenskaper skulle vara lika.
Fördelarna med gränsöverskridande finansiell integration när det gäller finanssektorn utveckling, möjligheter till riskdelning och främjande av ekonomisk integration och tillväxt är mycket uppskattad och så är riskerna för överspänningar och plötsliga stopp i kapitalflöden, smitta och sårbarhet för finansiella kriser. Nästan alla försöker hitta den heliga Graalen att skörda frukterna och minska riskerna.
Vad är förmodligen mindre väl förstådd är konsekvenserna av det faktum att finansiella globaliseringen är en process snarare än ett tillstånd av naturen. Detta beror kanske delvis makroekonomiska läroböcker hoppa från helt kontrollerad kapitalrörelser till full global ränta arbitrage från en sida till nästa. Det är viktigt att komma ihåg att detta endast delvis drivs av regeringens åtgärder. Vi har dessutom en marknadsdriven process av finansiella innovationer och utvecklas finansiella strukturer som kommer att arbeta för att gradvis öka gränsöverskridande finansiell integration.
Finansiella globaliseringen är en process har minst två konsekvenser. För det första vill vi kunna mäta där vi är i processen. Andra, olika länder och regioner kommer vid någon tidpunkt att i ett annat skede.
Finansiella globaliseringen bör manifestera sig i starkare samarbete rörelse av riskjusterad verklig tillgång avkastning i olika länder, en minskning av hem bias i inhemska portföljer, en högre grad av grov gränsöverskridande kapitalflöden och gränsöverskridande tillgångar och skulder, och en ökning av gränsöverskridande banktjänster och utländska direktinvesteringar i den finansiella branschen. Teori föreslår också en ökning av utrymmet för internationella riskdelning, vilket skulle återspeglas i en lägre korrelation av inhemska konsumtionen och BNP.
Många av dessa manifestationer lämpar sig för någon slags mätning. Med BIS internationell finansiell statistik och andra källor, ser vi att utvecklingen av finansiella globaliseringen är omisskännlig. Låt mig nämna några stiliserade fakta:
Första, länder: från 1995 till 2005 fanns det en fördubbling av brutto utsidan placerar av ett representativt urval av 29 länder, mätt med summan av utländska tillgångar och skulder i procent av BNP.
För det andra banker: internationella krav på banker i mogna ekonomier har ökat femfaldigt som andel av BNP sedan 1980 att nå 50% förra året.
För det tredje asset returnerar: internationella co rörelser av tillgångens avkastning har ökat betydligt, vilket framgår i ett flertal studier. Dessutom som förutspådde av teori, dessa co rörelser är starkare vidare längs hela löptidsspektret. Det är dock möjligt att de är, åtminstone delvis, på grund av andra faktorer än finansiella globaliseringen, till exempel gemensamma chocker.
Men det är en blandad kompott. Även om hem bias har fallit, det är fortfarande betydande, även bland länder som har fungerat öppen kapitalbalansen i årtionden. Konsumtion är fortfarande mer korrelerad med inhemsk produktion än förutspått av teori. Den globala integrationen av finansmarknaderna har därför hittills gett mindre försäkring mot idiosynkratiska stötar än väntat. Detta kan bero på kapitalflöden har faktiskt varit mer begränsad än verkar på papper och finansiell integration har således varit mindre avancerade. Kapitalflöden kan alternativt vara inneboende flyktig information problem och vallning, således blir en källa till chocker som utjämning.
Internationalisering av bank- och tillsyn
Låt mig nu övergå till internationalisering av bank och de utmaningar som skapas för stabilitetstillsyn politik. Detta är ett stort ämne och min exposé kommer med nödvändighet att skissartad. Dock kanske du är intresserad att veta att detta kommer att behandlas mer ingående i den kommande årsrapporten BIS.
Som ni känner bättre än de flesta andra, är internationalisering av bank inte en enhetlig process. Det finns cykler i den övergripande takten och ojämnt mönster av utvecklingen i fråga om huruvida bankerna ägnar sig åt gränsöverskridande bank från sin hemmabas eller har lokal närvaro i värdländerna via filialer eller dotterbolag.
Under de senaste åren verkar det att direkt närvaro i värdländerna har blivit vanligare. Gränsöverskridande utlåning dock dominerar fortfarande i euroområdet och nya Europa, medan lokal närvaro är mer vanligt i USA och Latinamerika.
Utvecklingstakten har varit olika i länder och regioner. Enligt IMF: s senaste Global Financial Stability Report kontrollerade andelen utländska banktillgångar i totala banktillgångar ökade globalt med 8 procentenheter mellan 1995 och 2005, till 23%. Dock denna andel ökade mycket starkare i Östeuropa och Latinamerika, och det är för närvarande betydligt högre i dessa två regioner än i andra delar av världen.
En på motsvarande sätt starkt regional variation framträder när sett med utgångspunkt från hemländer. Gränsöverskridande verksamhet, mätt med de ovägda genomsnittliga aktierna av tillgångar, intäkter och anställda, stod för 45% av den totala aktiviteten i 50 större europeiska banker, men bara 23% av aktiviteten av 20 sådana banker i Nordamerika och 14% av 20 stora banker i Asien och Stillahavsområdet.
Förare av internationalisering av Bank är delvis desamma som globaliseringen i allmänt, minska transaktionskostnaderna och framsteg i kommunikation, stordriftsfördelar och räckvidd, och liberalisering av handel och kapitalflöden. Globaliseringen, i sin tur ger en stark impuls till ytterligare internationalisering av bank. Följde därmed viktiga inhemska kunder i internationella ventures är ofta en viktig bevekelsegrund för bankens gränsöverskridande verksamhet. Dock finns det också drivrutiner mer specifika för finansbranschen och detsamma gäller för den inhemska reglerande och konkurrenskraftig miljö där banker verkar. Framsteg inom databehandling och kommunikation, mätning och hantering av finansiella risker och finansiella innovationer har ökat avkastningen från utökad omfattning och skala, vilket underlättar internationella expansion. Gränser för inhemska tillväxten och en minskning av oligopolistisk hyror som konkurrensen ökat sedan hjälpt till att skapa incitament för expansion.
På många sätt passar Island detta lagförslag. Medlemskap i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i 1994 föreskrivs tillgång till EU-marknaden och lika villkor. Privatiseringen av banksystemet i slutet av 1990 och tidigt detta decennium skapat incitament och dynamik. Sedan landets banker inlett en internationell expansion som var delvis avsedd att följa Isländska företag i sina egna uppsökande. Detta har nu skapat en situation där tre fjärdedelar av den totala utlåningen av de största affärsbank grupperna är för utländska medborgare. Denna episod väcker en intressant fråga som jag vet inte har fått ett tillfredsställande svar: Vad avgör vilka länder blir huvudsakligen hemländer och som blir huvudsakligen värdländerna? Varför är Island en hemland men nya Zeeland och de baltiska länderna, för att nämna några exempel, värdländerna? Jag lämnar frågan med dig, men jag misstänker att olyckor av historia kan ha så mycket att göra med det som nuvarande bedömning av ekonomisk effektivitet.
Utmaningarna för stabilitetstillsyn myndigheterna skapad av internationalisering av Bank är många. Första, internationellt verksamma banker är mer komplex, som ni vet bättre än de flesta, som kräver mer sofistikerade resurser från tillsynsmyndigheterna. Andra, i avsaknad av globala eller regionala tillsynsmyndigheter, internationalisering av Bank kräver information, åsikter och lokal kunskap delas mellan tillsynsmyndigheter i olika jurisdiktioner, i synnerhet mellan hem- och värdlandets myndigheter. Tredje, krishantering och krislösning innebär nödvändigtvis flera jurisdiktioner, med all den komplexitet och spänningar över bördan som detta innebär. Fjärde, akut reservkapital bistånd kommer att vara komplicerade eller omöjligt för centralbanker att leverera när internationellt verksamma banker möter likviditetsproblem i andra valutor än i hemlandet. Island är ett typexempel.
Det grundläggande problemet är naturligtvis att det finns en obalans mellan bankinstitut internationell räckvidd och nationell räckvidd av ramverk för banktillsyn och krishantering. Hem-host principen är utformad för att möta dessa utmaningar, åtminstone delvis. Det är dock för närvarande vara ansträngda i flera avseenden. Låt mig nämna tre exempel:
Först, banker kan vara systemviktiga i värdlandet men inte i hemlandet, vilket leder till skillnader i perspektiv på vikten av tillsyn eller vid tidpunkten för stress. Ett exempel av det är många länder i central- och Östeuropa.
Andra, internationellt verksamma banker kan vara engagerande verksamhet i värdlandet som är riskabelt när det gäller den makroekonomiska stabiliteten i dessa länder, men där riskerna är inte tillräckligt stor för att hota stabiliteten i de berörda institutionerna. Ett exempel är utländsk valuta utlåning av vissa stora europeiska banker till osäkrad låntagare i central och Östeuropa.
Slutligen, chocker till verksamheten i institutioner i värdländerna kan ha systemiska effekter på banksystemet i hemlandet, om värd land verksamheten är tillräckligt stora. Ett extremt exempel som är Isländska banksystemet. Den andra sidan av myntet är dock att banksystemet i Island är mer motståndskraftiga mot inhemska makroekonomiska chocker som dess relativa exponering för den inhemska ekonomin är mycket mindre än tidigare att vara.
Inrättandet av överstatliga (det är globala eller regionala) handledare kräver politisk vilja och initiativ som är svårt att uppbåda. Även om det har förekommit diskussioner om att inrätta en handledare för internationellt verksamma banker på EU-nivå, är det i bästa fall lite ledighet. Det betyder dock inte att inte framsteg. Politiska beslutsfattare har däremot arbetat med dessa frågor på olika andra sätt. Låt mig nämna några exempel. Första, internationell standard inställningen har syftar till samordning och harmonisering av regler och tillsynspraxis. För det andra har Basel II inrättat en gemensam rättslig infrastruktur som ytterligare förstärker gränsöverskridande harmonisering och samordning mellan tillsynsmyndigheterna. Det tredje på EU-nivå finns det betydande ansträngningar äger rum, inklusive gemensam krishantering övningar. Fjärde, som ni vet mycket väl, stora de viktigaste handledarna för globala banker få tillsammans för att diskutera övervakande strategi. Till exempel kan jag nämna i nära samarbete med handledare i de nordiska länderna om tillsyn över Nordea.
Penningpolitik
Min slutliga fråga är hur den ekonomiska globaliseringen påverkar penningpolitiken, särskilt bland små och medelstora länder som driver öppna kapitalbalansen och flexibla växelkurser.
Trots ibland glöms bort när man diskuterar den nuvarande svåra situationen för länder som Nya Zeeland eller Island, vet vi från teorin att fulla ekonomiska globaliseringen kommer att resultera i real avkastning på finansiella tillgångar med liknande löptid och risk att vara utjämnade i olika länder. För en liten öppen ekonomi som inte kan påverka globala finansiella villkor, innebär det att penningpolitiken inte kommer att kunna påverka inhemska realräntor. Dess förmåga att påverka inhemska efterfrågan genom ränta kanalen skulle då försvinna. Fortfarande återstår växelkurs kanalen, som är tillräcklig för penningpolitiken att träffa någon inflationsmål på medellång och lång sikt och potentiellt behålla vissa Kontracykliska kraft på kort sikt, förutsatt naturligtvis att de monetära myndigheterna inte försöka fixa växelkursen.
Dessa resultat är naturligtvis inte ny. Nobel pristagare Bob Mundell visat i en rad artiklar i början av 1960 att penningpolitiken arbetar endast genom växelkursen för en liten öppen ekonomi med gratis och friktionsfri kapitalrörelser, skulle vara en kraftfull stabiliserings verktyg när växelkursen flyter men fullständigt ineffektivt när det är fast. Omvänt skulle hålla för finanspolitiken.
Vi är fortfarande ganska långt ifrån denna situation, även om några små öppna mogna ekonomier kan få närmare. Men för att veta vart vi är på väg, även om vi kanske aldrig helt komma dit, kan det vara intressant att spekulera i vad som skulle hända att penningpolitiken om globaliseringen, både verkliga och finansiella, skulle ha sin fulla gång.
På ett liknande sätt till finansiella globaliseringen definierar jag verklig globalisering som gränsöverskridande integration av marknader för varor, tjänster och produktionsfaktorer. I det extrema fallet när verkliga sidan globaliseringen har gjort sitt full, alla varor som skulle handlas, det skulle finnas inga inhemska onoterade sektor. Dessutom skulle det finnas instant produktionsfaktorernas rörlighet, vilket innebär att verklig faktor avkastning är utjämnade över gränserna och inhemska produktionsgapet blir irrelevant och meningslöst. I själva verket finns inga specifika nationella resursvillkor, utom landet.
Detta kan tyckas långsökt och i någon mening är det. Men visar det den riktning vi går i. Dessutom ser vi redan flera tecken på dessa fenomen uppstår. Du behöver bara tänka på hur inflöde av arbetskraft har spelat en betydande roll för att lindra arbetsmarknaden tryck i länder som Storbritannien och Island under de senaste åren. Schweiz är ett gammalt exempel.
Vi nu lägga till fulla ekonomiska globaliseringen till bilden. Sedan den reala riskjusterade avkastningskurvan, genom snabba arbitrage, helt bestäms av globala kurvan och opåverkad av inhemska monetära politik, även på kort sikt. Penningpolitiken skulle då förlora alla sina Kontracykliska kraft. Det behövs inte i alla fall eftersom det inte finns någon inhemsk produktion lucka som behöver stabiliseras. Dock monetär politik, genom växelkursen kanalen skulle kunna leverera någon inflationsmål som myndigheterna vill, genom att skapa avvikelser av den inhemska nominella styrräntan från den globala kurs. Penningpolitiken har dock någon verklig effekt. Den kan bara fastställa inflationstakten, som också är neutrala i dess effekt på den reala ekonomin.
Vi är fortfarande långt ifrån denna extrema fall. Dessutom ett rimligt argument kan göras som finansiella globaliseringen kan utvecklas snabbare än verklig globalisering. Vi skulle då ha en situation där Kontracykliska styrkan av penningpolitiken skulle fortfarande vara användbart men ränta kanalen skulle vara betydligt försvagat eller ens helt blockerad. Till vilken grad som skulle utgöra ett problem beror delvis på hur väl den växelkurs som fungerar kanal.
Det är ändå där oro stiga. Bevis verkar föreslå att valutamarknaderna uppvisar överskott volatilitet och att växelkursen avviker från grunderna för långa perioder. Förekomsten av carry trade kan i någon mening tas som bevis på detta, eftersom det handlar om en satsning att ränteskillnader inte fullt ut kompenseras av valutakursförändringar, att så kallade avtäckta räntesats paritet inte håller. Enligt teorin om avtäckta räntesats paritet, låg avkastning valutor bör förväntas uppskattar och högavkastande valutor bör förväntas sjunka. Men vad vi ser över långa perioder är omvänt, följt av skarpa korrigeringar. I detta sammanhang kan man fundera på yenen kontra New Zealand dollar, eller situationen här på Island.
Vad gör små och medelstora länderna inför en försvagad ränta kanal och en missköter växelkurs? Det tycks mig att de har i grunden tre alternativ.
Först, de kan bestämma att leva med den. När allt kommer de så småningom kunna leverera deras inflationsmål. Vägen blir ojämn i form av volatilitet och potential jämviktsväxelkurserna men det är inte klart hur starka de skadliga effekterna på handelsvaror sektorn verkligen är, dels för att en sofistikerad finanssektorn kan ge säkringsinstrumentet.
För det andra kan de försöka skärpa och justera befintliga instrument för att minska bördan för penningpolitiken och valutakursjustering i syfte att minska negativa följderna för handelsvaror. Detta skulle omfatta åtgärder som skiftande policymix i riktning mot skattepolitik, kalibrera stabilitetstillsyn instrument i syfte att minimera procykliskheten, se över skatte- och incitamentsstrukturer i tillgångsmarknaderna, särskilt boende, och kanske en tillfällig valutainterventioner. Detta tycks mig vara den väg som Nya Zeeland, pionjär för inflation targeting, för närvarande inleder. Men återstår det för att se hur mycket körsträcka kan jag från åtgärder av denna typ; exempelvis finns det kända problem med att använda finanspolitiken för kort sikt stabilisering, särskilt om det finns redan ett betydande skattemässiga överskott.
Slutligen kunde de radikalt ändra ramen genom att ange en monetär union. Varje land står inför olika alternativ och dess särskilda fördelar och nackdelar i sådant hänseende. Det är dock klart att, som både verkliga och finansiella globaliseringen framsteg, relativa intresset för att ange en valutaunion ökar, allt annat är lika. Anledningen är naturligtvis att vi går i en riktning där för små ekonomier som inte har möjlighet att påverka globala räntorna. kontracyklisk penningpolitik är både omöjligt och onödigt.
Avslutande anmärkningar
Ordförande, mina damer och herrar, låt mig avsluta. Finansiella globaliseringen har stora fördelar och vi hoppas att det kommer att fortsätta att göra framsteg. Men som med de flesta bra saker i livet, det medför risker, och skapar utmaningar för stabilitetstillsyn och monetära myndigheter. Det finns ingen skuld avsett när jag säger att den offentliga sektor Svaren långt. Dessa är svåra problem och politiska strukturer är fortfarande i betydande grad nationellt baserade. Tillsyn och monetära regimer måste dock förmodligen justera. Det finns flera olika scenarier och det ska bli intressant att se hur detta utvecklar. Kan det vara så att efter flera decennier vi har betydligt färre valutor i världen och färre finansiella tillsynsmyndigheter också, åtminstone för internationellt verksamma banker?
Tack så mycket.