Var det en populär tradition i US Navy under andra världskriget 2 att bära en guld örhänge?

Bärandet av en guld örhänge av sjömän går tillbaka tusentals år. I antikens tid bar sjömän en guld örhänge om deras fartyget sjönk, eller de sopades överbord. Efter de drunkna, skulle deras kropp förhoppningsvis tvätta i land någonstans. Var att var, sjömannen hoppades att guld örhänget var av tillräckligt värde till dem som hittade hans kropp för att ge det en anständig begravning. Något annat på hans person skulle ha förstörts av salt vatten, men inte metal bifogas hans kropp. Av WW 2 var detta inte längre behövs, men gjort som en anpassad att indikera att du var en sjöman. En kunde krita upp till "Flottans stolthet." Richard V. Horrell WW 2 Connections.com svar == LOOK AT att SAILORS örhänge i Honolulu nyligen en malihini (nykomling) dam gjorde en häpnadsväckande upptäckt. Märker en stor, röd-skäggiga sjöman sittande flera bord bort, hon förklarade: "titta på det! Han är klädd i ett örhänge!" Nu när demobilisering är på väg, och USA: s städer fyller med krigsveteraner, kommer att civila se mer och mer muskulös män med en ring eller ett hänge i sitt vänstra öra. Först, de väl vara roade, men så småningom kommer att acceptera anpassat som utan tvekan som de accepterar smycken dinglande från loberna av våra damer. Mäns örhängen är ingenting nytt, gamla salter kommer att berätta. Redan innan dagarna av pirater tog sjömän som hade seglat Kina hav eller hade gjort någon Asiatic skyldighet att bära örhängen som ett tecken på deras tjänst i Orienten. Det var kampanj band av sin dag. Den moderna gob, efter han har seglat i Asiatic vatten, blir hans hål i öronen och ring in, och sedan går till en tatuerare och har olika kinesiska legender etsad på skaftet av hans vänstra ben. Men inte alla människor som bär örhängen är veteraner från Asiatic havet tjänst. Anpassat har antagits av många som har seglat i Central, söder, eller sydvästra Stilla utan att ange vattnen i Kina havet...--Hal J. Kanter från: The Saturday Evening Post, December 8, 1945, sida 119