Var de flesta amerikanska soldater under ww2 stolt över att vara striderna i kriget?

Jag vet inte om stolt är det rätta ordet. Jag tror i allmänhet, de trodde det hade att göra, det fanns inget val och genom tur i lottningen de var de som fick göra det. De var villiga att göra något, bara så det innebar att de kunde få åka hem som mycket tidigare. Kanske stolthet kom senare, efter kriget, men det var alltid härdat med minnet av sina vänner som aldrig kom tillbaka. Det fanns 16 miljoner amerikaner i uniform, och i den massan individer fanns det ju några som ville göra sin del. Några öde (en sköts så småningom som exempel), andra sköt sig själva i foten för att komma ur strid (och oftast fick fem år i Leavenworth federalt fängelse för det). Killarna var inte förtjust i öppen patriotiska pep samtal eller flagga vajande. Det var en smutsig, otäck jobb som måste göras.