Är Margaret Atwood verkligen uttråkad i sin dikt uttråkad?

Är Margaret Atwood verkligen uttråkad i sin dikt uttråkad?

Poeten erinrar sig de stunder som inte längre finns och termer som de tillfällen då hon var "uttråkad". Att tristess av förflutnan är dock värt att komma ihåg och vårda. Alla dessa stunder hon minns att arbeta och att vara med sin far är förment "uttråkad". Men är minnet söt.

Hon undrar varför när hon minns dessa dagar, hon minns dem som "sunny" medan de var "regnig" för det mesta. Det är då att hon inser att "kanske... tristess är gladare". Endast om hon kunde återuppleva det ögonblicket som hon vet allt för väl hur ingenting alls fanns värt att vara uttråkad om. Den "tristess är lyckligare" för minnet av sådana stunder är söt och kanske poetens liv skulle ha varit mycket bättre bodde och njöt när hon var med sin far än vad hon är nu.